Förra helgen tävlade jag Billingeracet nere i Skövde. Det blev mest en mental kamp för mig.
Jag hade en tung träningsvecka bakom mig och kände mig loj redan från start. Kroppen och knoppen var som i en dvala, orkade inte hänga med de som cyklade om mig.
Jag var sugen på att bryta men började då att föra en inre dialog med mig själv.
– Vad vinner jag på att bryta?
Ingenting! Då har jag bara gett upp och det är ju betydligt sämre än att komma sist. Det är ju inte konstigt att jag är trött, har ju knappt vilat något under veckan…
– Varför ska jag fortsätta?
Det är en bra träning. Det står i träningsplan att jag ska tävla i 3h. Det är en lång tävling, allt kan hända…
– Det känns ju så tungt, inte roligt.
Skulle jag bryta, blir det mindre roligt och jag kommer bara bli besviken på mig själv…
Så här höll jag på ett tag men plötsligt vände det. Jag började känna mig starkare. Jag började ta placeringar och ta ikapp på de framför mig. Jag började cykla bra i skogen och jag började tycka att det var roligt!
Foto: Anita Törnhult
När det var 1.5 mil kvar var jag ifatt och om Nellie som låg tvåa. Jag fortsatte att jaga och kom tillslut i mål på en andra plats och bara 1 min och 40 s efter Jennie (som tidigare på loppet var 4 min före mig).
Foto: Anita Törnhult
Det jag tog med mig från Billinge är att aldrig ge upp. Lärde mig även att jag måste ha bättre struktur innan start för att slippa onödig stress.
Idag på Pearl Izumi var det andra bullar. Jag var väl förberedd, hade lagt fram allt dagen innan, ätit tillräckligt med kolhydrater i god tid och börjat värma upp redan 50 min innan start. Var riktigt nöjd över mig själv. Idag var jag även sugen på att tävla och att få ta i för kung och fosterland!
Jag hade en bra känsla i kroppen och kände mig stark från start. Benen svarade när jag tryckte på och jag hade en bra flow i skogen.
Efter att ha cyklat först i ett tekniskt parti så splittrades klungan och det blev bara jag, Jennie, Hanna och Åsa kvar i front.
Vi hjälptes åt att dra på grusvägen längst med ån. När vi sedan kom in i ett skogsparti så vurpade Hanna precis framför. Jag hann inte veja och ramlade in i henne. Hamnade i en väldig konstig och låst vinkel där min vad klämdes fast mellan framhjulet och ramen (gjorde förbaskat ont). Hanna lyckades komma iväg före mig och när jag väl kom upp så var styret snett. Det var tur att jag hade så mycket adrenalin att jag kunde vrida styret rätt.
Jag var sjukt förbannad att jag förlorade så mycket tid men det är spelets regel. Bara att komma igen och kämpa vidare. Allt kan som sagt hända. Jag fick jaga solo de sista tre milen till mål. Kom tillslut på en tredje plats.
Det jag tar med mig från idag är att jag hade en bra förberedelse innan start och att jag fortsätter att bli starkare.
Jag kan rekommendera att tävla Pearl Izumi mtb. Det är ett proffsigt arrangemang mitt i Uppsala. Banan är rolig med många fina och relativt lättåkta singel tracks.
Tack alla ute längs med banan för er stöttning och hejarop. ❤️
Emmy Thelberg 